Jag jobbar ju som socialsekreterare samtidigt som jag håller på o utbildar mig till en. Mitt ena jobb är förebyggande arbete och går ut på att promenera omkring på stan och områden där ungdomar "hänger". Tanken är att där andra vuxna inte interagerar med ungdomar ska vi finnas som stöd och trygghet, förklarat i det stora hela.
Eftersom vi aldrig kan ana när vi har samtal och sällan har uppföljningssamtal som sker på vanliga socialtjänsten, exempelvis... Är det också sällan vi vet hur stor inverkan vi faktiskt har på ungdomarna. Minns de oss ens?
När vi kommer gående med jackorna vet de flesta att vi representerar Socialtjänsten, de brukar hojta och kalla oss för "Soc". Ofta minns de också vad de samtalat kring med någon av oss. Men jag har än så länge inte blivit igenkänd privat av ungdomarna. Inte vad de uttalat. Förrän ikväll...
På min rast går jag in på närmsta Statoil för att köpa cigg. Ja, jag är en rökare tyvärr.
Där inne står tre killar jag haft samtal med ett par gånger. Den ena tittar på mig och säger:
- Jobbar inte du på radio typ?
Jag: Nä... jag är soc på stan.
Killen rodnar och hans kompisar börjar terra honom för att han kände igen soc.
Men jag blev jätteglad. För de minns oss nånstans där i bakhuvudet, även våra ansikten. Han trodde till och med jag var känd. =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar