Okej, nu kommer jag skriva ett alldeles för långt inlägg. Ett inlägg som kommer att få majoriteten av de få läsare jag har att inte orka läsa. Men jag skriver för jag har ingen ork till att ringa någon nu o agera ut det jag tänker och känner.
Stannade hemma från praktiken idag. Det är inte första gången. Jag känner mig sjuk. Har varit sjuk, men hade rent fysiskt orkat gå dit. Men jag mår kasst inuti. Det beror på många saker. Jag tänker att tiden kommer då jag får agera ut allt och gå omkring med en tom ballong som tål fyllas med skit ett tag framöver. Men mest av allt så är jag trött.
Nu får jag berätta annan bakgrundsfakta. Förr så läste jag aldrig tidningar o brydde mig aldrig om att se samhällsprogram. För jag är väl medveten om människors skit här i världen. Jag behöver inte veta mer egentligen. Men så kändes det ändå tomt för om jag ska jobba med sociala problem får jag väl sätta mig in i dem lite mer detaljrikt, tänkte jag.
Så jag började läsa tidningar, se samhällsprogram, läsa krönikor, läsa den där dumma socionomen och akademikern som dimpar genom brevlådan. Jag började bli aktiv i samhällsdiskussioner. Jag började tänka på det.
Vad gör jag då på min "lediga" dag..? Jag ser två samhällsprogram och de äter upp mig innifrån. Bägaren rann över. Min trötthet, min prestationsångest och min svaga yrkesroll och min empati och säkert tusen andra orsaker ledde till att jag blev arg. För inte kan jag agera normalt. Utan jag ska alltid bli arg - till en början.
Jag pallar inte det här med missär alltså. Jag vete fan om jag kommer orka jobba som socialarbetare. Jag vet att jag kan distansera mig, men samtidigt - lönt o skaffa mig ett jobb som är något jag brinner för om jag inte ska brinna för det? Jag är allmänt kass på det här med balans.
Arbetet skrämmer mig. Socialpolitiken skrämmer mig. Klienterna skrämmer mig. Arbetskamrater skrämmer mig. Polisen skrämmer mig. Medmänniskor skrämmer mig. Att vara mamma skrämmer mig. Kärleken skrämmer mig. Skolsystemet skrämmer mig. Allt skrämmer mig just nu. Jag behöver semester och jag behöver kloka människor. Jag är omgiven av kloka människor, men vill inte vara en börda.
Det här låter mycket värre än vad det är. Som sagt. Jag behöver tömma ballongen på luft. Jag måste börja gå o snacka med någon. Bara att inse att jag inte fixar det här själv.
O så mitt i allt detta ekar det i mitt huvud "[mitt namn], det går inte att diskutera saker med dig, du ska alltid gråta och bli känslosam."
Men i jämförelse med så många andra har jag det så bra. Detta är inte gnäll. Detta är bara pga att jag inte kan handskas med signalerna inifrån.
Jag blottar mig för mycket nu. Men vem ska annars göra det, om inte jag?
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaTack Andrea. Just det där behövde jag höra men jag gömde din kommentar eftersom mitt namn råkade stå med. :)
SvaraRaderaTack tack för dina ord.
Fina [ditt namn].
SvaraRaderaJävligt bra inlägg med ord som man kan känna igen sig i. Jag håller med om att det är väldigt jobbigt att se världen för det den är, med all missär, all olycka och alla problem. Jag håller med om att man vill stänga sig in i ett rum och hålla sig i sin bubbla där inga utomstående problem kan tränga sig in.
Tyvärr går inte det.
Däremot kan man låta sig se det hemska samtidigt som man hela tiden påminner sig själv om det goda som också finns i världen. Det finns en massa saker, som kan verka skrämmande, men som egentligen bara är ganska vackert.
Och det vet jag att du kan. Jag vet att du är bra på att älska världen och se det vackra i det trots att du arbetar med problem som håller dig inom vissa ramar som du egentligen bara vill spränga bort.
Och det är okej. Jag tycker att det är okej att vara förbannad, arg, ledsen och förtvivlad. Skitbra att du skriver av dig, skitbra att du vill prata om det, skitbra att du försöker få ut det. Även om man inte kan lösa alla problem så räcker det ibland med att få ut det.
Jag är i en fas där jag misstror allt och alla för att jag anser att alla pratar så jävla mycket skit bara för att de vill slippa undan en massa. Jag vill skriva ett inlägg om hur jag misstror världen och människorna i den för att i mina ögon pratar alla så jävla mycket gojja. Jag vill skriva om att alla är dumma i huvudet och jag inte kan förstå att det finns så många idioter. Men jag gör inte det. Jag pratar inte om det. Jag skriver inte om det. Och det samlas och samlas.
I feel u!
Och där kan vi hjälpa varandra. Så fort vi hittar en gemensam telefontid ska vi fan sitta och spy galla över världen tills vi kan se det vackra igen.
Bra att du tar ledigt. Du behöver vila!
Jag saknar dig. Och jag älskar dig!
Puss
vet att du kommer att komma över det, om du behöver någon oklok att prata med så vet du var jag finns, kram
SvaraRaderaMen du behöver inte sluta brinna... inte alls faktiskt. Det går att brinna utan att brinna upp/ut. Det kan ibland ta lite tid att få det att funka, men det går. Trust me! Kram!
SvaraRaderaFörr 15 år sedan kände jag mig exakt så och det är en fas man går igenom, exakt efter själva utbildningen och praktiken, att bli en bra och harmonisk socialarbetare kräver detta, tror mig allt kommer att lugna ner sig, kännas bättre så småningom jag lovar dig. Du har många fina och duktiga vänner och människor rund om kring dig använd dem.
SvaraRaderaDet är jättebra att bara prata, prata, prata... Klokt att hitta rätt människa och bara snacka, det skadar inte, även om du prata med dina kära och nära, det är bara bra som du sa själv DU BEHÖVER TÖMMA BALLONGEN PÅ LUFT.
Älska dig oerhört och är stolt över dig.