Organiserat kaos

Märkt att jag kör på för hårt för mitt eget bästa den senaste tiden. Vissa veckor jobbar jag i princip heltid gånger två. Sömnbristen har nått sin spets och märks på flera plan. Har ofta ont i käkarna mycket och det har blivit värre. Pojkvännen väckte mig för några nätter sen för att han hade vaknat av att det lät som att jag tuggade sönder mina tänder. Tandläkaren säger att det är stressrelaterat och att jag förmodligen resten av mitt liv kommer behöva bettskena för att avlasta käkarna, för att förhindra att det blir kroniskt.

Jag springer på dotterns aktivitet, som snart blir i plural. Är på föräldramöten och föräldraråd. Samtidigt som jag försöker bibehålla ett umgänge med de vänner som finns tillgängliga.

Detta är så de flesta lever. Jag blir ofta besviken och känner mig otillräcklig för att jag många gånger tänker att jag inte fixar det. Det enda som ger mig kraft är att jag faktiskt har en plan. Planen lyder att detta just nu är tillfälligt. Men det är svårt...speciellt när energin sviker ibland.

Det som är mest påfrestande är att i all denna stress blir min relation till mig själv bortprioriterad. Min inre dialog glöms bort och jag finner mig plötsligt liten som få. Det kan gå veckor utan att jag bekräftat mig själv eller byggt upp mitt inre.

Det måste få ett stopp. Om jag ska kunna fortsätta i detta tempo måste jag påminna mig själv om att JAG är viktigast för att få ihop allting. Så detta är min påminnelse.

Vad spelar all min kunskap, mina erfarenheter, saker, pengar och relationer för roll om JAG inte kan navigera på ett hälsosamt sätt i livet. Det spelar ingen roll då, nej.