Så, kära vänner, bekanta och nya läsare. Nu - äntligen ska jag börja blogga så som jag velat senaste tiden. Det blir förmodligen mer text, betydligt färre bilder (även om jag ska försöka bild:a för att ni inte ska bli för uttråkade), mer tankar och åsikter.
För en sak har jag lärt mig under mina år, eller ja...mest nu under de senaste åren. Att det inte alltid är så bra att dela med sig av sina åsikter. Det är inte alltid gynnsamt i längden att vara den här personen som tar strider, uttrycker sina åsikter och är spontan. Det kan leda till trubbel. I min mening, helt onödig trubbel.
Detta har då gjort att jag många gånger inte tar diskussioner, inte inleder en strid eller bryr mig i den mån att jag visar det. Vad har då detta lett till på insidan? Mycket inre konflikter. Varför? Jo, kära läsare. För min person föddes med en gen som vill säga min mening. Jag är en person som tycker att åsikterna är det som gör att vi kan komma någonvart.
Tolkningar. Det är något alldeles förtjusande över det. Man kan tolka saker precis hur som helst. Jag har länge försökt helgardera mig genom att komma på olika tolkningar på hur sättet jag är på - kan tolkas. Sättet jag uttrycker saker på - kan tolkas. Så som jag ser ut - kan tolkas. Vet ni vad jag kommit fram till? Att jag kan inte helgardera mig. Hur jag än tänker, säger, gör eller är - kan folk tolka precis som de vill. Utifrån deras humör, tankar, känslor och erfarenheter.
Ibland fascinerar detta mig. Ibland får det mig att gråta och andra gånger vill jag skrika och slå på något så frustrerad detta gör mig. Det är därför jag älskar världen. Det är därför jag älskar människan. För människan kan jag inte kontrollera. Det är som att ständigt kasta en tärning. Jag vet inte hur utfallet kan tänkas bli, utan att göra noggranna sannolikhetsuträkningar. Och helt seriöst, vänner. Vem fan orkar göra det? Så nu kastar vi våra tärningar och tar det som det kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar